När våra rungande nej inte alltid betyder nej

Det var med en redig portion vemod som jag slog upp mina ögon denna morgon, och det är med en påtaglig känsla av uppgivenhet jag fortsätter dagen och dess tillhörande sysslor och ärenden med.

De senaste dagarnas skriverier om den 28-åriga mannen som friades för våldtäkt trots den 25-åriga kvinnans verbala och fysiska protester, lämnade en ihärdigt bitter eftersmak. Det känns tungt att konstatera, men det var egentligen ingenting utöver det vanliga vad beträffar våldtäktsfall.
Detta var bara ytterligare en påminnelse om att mannen äger tolkningsföreträdet i frågan, som med mycket annat. En påminnelse om hur avhumaniserade vi är. Om vår rättslöshet. En påminnelse om att när vi faller så klipper samhället ett hål i vårt skyddsnät. Detta är Sverige, år 2014, och vi faller handlöst.

Varje dag ser jag hur mina medsystrar spottas, sparkas och slås på. Hur kvinnors frihet begränsas och ifrågasätts. Jag ser hur de jag ska kalla för bröder frias och ursäktas för att de är just män, och män, som rättssystemet lärt oss, vet ju inte bättre. Medan kvinnor får leva resten av sina liv präglade av samhällssvek och förnedring, stryker rättsväsendet män medhårs med hänvisning till biologi och drifter och talar om för oss hur fullständigt orimlig tanken är om att män skulle vara kapabla till att begripa innebörden av ett nej.

Så vilka medel finns kvar att ta till när våra höjda röster inte tas på allvar? När våra rungande nej inte alltid betyder nej? Vem tar vår hand och ger oss upprättelse, när rättsväsendet håller våldtäktsmän om ryggen? När får vi som kvinnor vara människor på samma premisser som män? Ingen vet, och ingen vill stå till svars. Det verkar inte heller spela någon roll så länge det är vi kvinnor som bär på rädslan, och så länge det är så kommer den alltid ifrågasättas.


Öppet brev till alla sköna snubbar

Ofta när jag befinner mig i diskussioner med er blir jag blir tystad och avbruten. En sedvanlig diskussion med er brukar se ut som så att jag hinner yttra ungefär en tredjedel av vad jag egentligen ville få sagt innan jag blir avbruten. Därför får jag höja min röst och gestikulera ännu tydligare, i hopp om att hejda ert dagdrömmeri ett slag och så att ni kanske ska överhöra era pyramidala egon och självupptagenhet och begripa att jag faktiskt säger någonting och inte bara praktiserar diverse läpprörelser. När jag höjer rösten brukar ni säga att jag ”inte behöver prata så jävla högt”, för ni kan ju faktiskt höra mig ändå. Så jag sänker min röst och tror att mitt budskap uppenbarat sig för er. Det har det inte, för jag blir tystad och avbruten igen. Och igen. Och igen. Så jag får höja min röst igen. Och igen. Och igen, så att jag tillslut får höja min röst ytterligare och med ett bestämt tonläge för att maskera min uppgivenhet och be er om att få tala till punkt och be er om att inte avbryta mig. Ungefär här brukar ni lämna diskussionen, för ni tycker inte att det är särskilt trevligt att ha att göra med någon som inte kan hålla god ton.

Ibland när jag befinner mig ute på krogen händer det att ni tafsar på mig, utan att jag ens har bett om det eller yttrat samtycke. När jag, vänligt men bestämt, redogör för er att det inte är något jag uppskattar är det bara i ytterst sällsynta fall ni brukar bemöta mig med förståelse och en ursäkt. Det hela brukar urarta i någon verbal, förlöjligande spya om hur torr och humorlös jag är, och där ni redogör för mig hur jag ”inte kan ta en komplimang”.  Oftast med era bredaste flin. Flin till förbannelse, alltså. Det ska nästan se ut att göra lite ont.

Eller som när ni vill bjuda mig på en drink och jag artigt tackar nej, för att jag kanske kan betala för mina egna drinkar eller för att jag kanske helt enkelt inte vill ha en drink av er. Ni brukar tjata lite och tycka till om hur tråkig jag är innan ni standardfrågar om jag har pojkvän. Efter en konstpaus brukar ni lägga till ”-eller flickvän”, för ge sken av att vara upplysta och toleranta. Jag tycker det är irrelevant, eftersom det handlar om att jag faktiskt inte vill ha en drink och inte för att jag inte kan ta emot er drink på grund av att jag har en partner. När jag (trots irrelevansen) svarar ja på er standardfråga, brukar ni sucka högt och fråga varför jag inte sa något tidigare. För hade jag varit singel så hade jag ju naturligtvis varit intresserad (allt annat hade ju varit förbluffande) och för att ni inte hade behövt ödsla så mycket tid som ni hade kunnat lägga på någon annan. Fast om det å andra sidan hade varit det första jag klargjort för er innan vi ens hunnit så mycket som att hälsa på varandra, så hade ni med största sannolikhet fnyst åt mig och min dumhet som utgår ifrån att ni vill ha mitt nummer. Ni ville ju faktiskt bara vara trevliga.

Min storebror frågade mig om feminism en gång. Han undrade varför feminister såg på män som, jag citerar, ”vandrande dildos”. Som knullmaskiner, alltså. Jag vill minnas att jag ordbajsade något, höll ett halvsjaskigt försvarstal och det hela slutade väl i att vi var överens om att inte vara överens.
Jag har nu en tid efter förstått att det inte är jag som feminist som skall ställas till svars för detta, utan det är ni. För det är ni som har lärt mig att se på män på det viset. I min mening hade det faktiskt varit förbannat befriande att slippa behöva utgå ifrån att alla män är potentiella våldtäktsmän. Att slippa gå med min nyckelknippa i handen som ett alternativt knogjärn när jag går ensam om kvällen. Att slippa behöva undvika att möta mäns ögon när jag passerar dem på gatan, i syfte att eliminera det minsta utrymme för ”missförstånd”. Att slippa behöva se mig över axeln med ett bultande hjärta i halsgropen om jag råkar göra det ändå. Att slippa att alltid vara på min vakt.

Jag är är så färdig med det här. Jag är så färdig med att artigt skratta åt ”sköna snubbar”. Jag är färdig med att springa "sköna snubbars" ärenden i hopp om att bli existensberättigad och jag är färdig med att höra på när ni legitimerar våldtäkt. Jag accepterar inte att jag i min korta klänning skall ses som en olåst cykel på stan, att om en lämnar sin cykel olåst på stan så får en skylla sig själv om den blir stulen. Jag accepterar inte att bli förminskad genom att likställas med en cykel. Ett objekt. Som om jag vore ett. Jag är inget jävla objekt.





Jag är en människa. Jag är en människa och jag kräver att bli behandlad som en sådan.


Hur förklarar jag det här för min dotter?

Det är inte det livslånga ansvaret som skrämmer mig. Inte heller är det alla sömnlösa nätter eller den upproriska tonårstiden som medföljer, som kommer att bli orsak till den starka tvivel jag kommer att känna vad beträffar min duglighet som förälder. Jag vet att det kommer tisslas och tasslas om mig bland alla käcka mammor på dagis. Kanske kommer det bero på att jag under morgonen och dess tillhörande dåsighet råkar förse mitt barn med kläder som sitter ut och in med tvättlappen fladdrandes likt en flagga i vinden. Eller att jag råkar sätta högerskon på vänsterfoten och vänsterskon på högerfoten. Kanske kommer det bero på att jag under föräldramötet kommer lägga fram förslaget att inga föräldrar är välkomna på luciafirandet för att jag anser att det skall vara en lugn och mysig dag för barnen, utan kameror i deras nyllen och utan den pressen att behöva överglänsa alla andra barn i luciatåget för att imponera på mamma och pappa, mamma och mamma, pappa och pappa eller vilka kombinationer (eller icke-kombinationer) av föräldrar det nu må finnas.

Viktigt att understryka är att inte har några egna barn. Än. Så jag kanske inte vet vad jag pratar om. Men jag kommer att få barn. Kanske till och med en dotter. Och det skrämmer skiten ur mig. För om det är någonting som jag vet allt om, så är det hur det är att växa upp som flicka.

Jag står på Vikaskolans skolgård vid gungorna med en tjejkompis från min klass. Jag går i fyran och är nio år, ska snart fylla tio. Ett gäng stora killar står vid sidan av oss och iakttar oss medan vi gungar.
"Gillar ni att pippa?" frågar en av killarna plötsligt. Hånfullt.
Jag och min tjejkompis blir så ställda att vi bara svarar med ett nervöst och skamset fniss. Vi gungar vidare, nu i tystnad.
"Svara då. Gillar ni att pippa?" frågar samma kille igen, med samma hånfullhet i sin ton. "Hanna, gillar du att pippa?" fortsätter han.
"Neeeej..." svarar jag tyst och generat.
"Jaså. Jag har hört att du gillar att pippa. Är det inte så då? Är det inte svårt att pippa när man är så ful och fet?" svarar killen med ett skratt. De övriga grabbarna skrattar instämmande.
Jag blir naturligtvis jätteledsen och springer därifrån. Sätter mig i skolans bibliotek. Jag skäms och jag gråter och jag känner mig äcklig och jag vet egentligen inte vad de här killarna sa för något mer än att det inte var en komplimang. Det dröjer inte länge förrän en lärare hittar mig. Jag berättar vad som hänt och denna lärare går sedan iväg för att prata med dessa grabbar. Hon kommer tillbaka efter tio minuter och berättar att enligt grabbarna är det här inte alls vad som hänt eller sagts, men om det nu är så att det jag hade berättat nu faktiskt är sanning så beror grabbarnas handling bara på att de är kära i mig och att det bara var ett skämt. Vi pratade aldrig mer om det och jag tror inte heller att mina föräldrar fick veta något.

Det här var min historia. En historia från en kvinna. Bara en, kanske du tänker.Men låt mig då upplysa dig att vi är ungefär fem miljoner kvinnor i Sverige idag där många av oss, kanske till och med de flesta, bär på liknande upplevelser. Några som snart trillar av pinnen, och några som snart skall sättas till världen. Kanske blir det min dotter.

Så, nu vill jag att någon talar om för mig hur jag ska berätta detta för min dotter, när hon en dag vid middagsbordet tittar på mig och frågar hur det var när jag var liten. Hur jag ska förklara för henne att pojkar kommer att tafsa på henne, göra "grävskopan" och/eller "tutan" på henne, att lärare kommer sopa det under mattan för att pojkar är pojkar. Hur jag ska lära henne att kräva sin plats som hon har rätt till, samtidigt som det kommer finnas män som kommer vilja köra över henne och förminska henne på det mest vedervärdiga viset. Hur jag ska berätta för henne att om hon blir våldtagen så kommer inte alla utgå från att hon talar sanning, att många kommer att ifrågasätta hennes berättelse och där frågor som vad hon hade på sig och hur mycket hon hade druckit kommer vara en central och betydande del i utredningen, inte hennes känslor eller hennes upplevelse. Kanske kommer hon inte ens förstå att hon har blivit våldtagen, för att hon från barnsben har fått lära sig att elaka män egentligen bara är kära i henne och att hon ska vara glad att någon överhuvudtaget ens vill lägga sin hand på henne. Hur ska jag få henne att förstå att inget av det ovanstående kommer någonsin bero på henne eller vara något hon förtjänar, när det kanske bara kommer vara jag som alltid, oavsett vad när hur varför, kommer hålla hennes hand genom allt, samtidigt som allt annat talar emot oss.

Det gör så ont i mitt hjärta när jag tänker på hur illa min dotter kanske kommer fara. Tanken av att min dotter kanske kommer komma hem våldtagen en dag men inte vågar berätta något, och jag ställer mig som vilken jävla dag som helst vid spisen och lagar mat, tvättar min dotters trosor med en mans sperma i, går och lägger mig ovetandes om vad som hänt, den äter upp mig inifrån. Min mage vill vända sig ut och in. Jag vill gråta. Störtböla. Lägga mig i fosterställning under täcket och aldrig mer röra så mycket som ett finger. Men inget av det kan jag göra om jag vill att det ska hända något. Ske en förändring. Vi måste börja förstå allvaret i detta och förstå att min historia inte bara är ett enstaka fall, utan att det är något som sker varje dag i olika former och skepnader. Vi måste göra något. Vi måste hjälpas åt. Vi måste hålla varandras händer. Allas händer.

Våra döttrar ska aldrig behöva vara rädda.

Genom stormen skall jag bära oss båda

4 Oktober 2013, 14.29:

Vi får inte
det är förbjudet
det är sorgset
Men du har ju det där leendet
du vet, när du skrattar och kisar med ögonen
det får mig att känna glöd igen
Det är jag, och så är det du
Det ska nog vara vi, men vår tid är inte nu
Den kommer
så småningom
Så vi måste sluta se oss om
Det här är känslor som man egentligen inte får kännas vid
Men ingenting är omöjligt
det tar bara lite längre tid

Ta en kaffe med djävulen

Nu har det börjat kännas jobbigt igen. En sådan där tid i livet där hur fort jag än springer så springer livet och alla människor runt omkring mig alltid lite snabbare. Kan inte stanna upp, kan inte hämta andan. Räcker inte till. Duger inte. Lever inte. Existerar bara. Fyller inte någon funktion av betydelse. Och ni, ni sitter med yllefiltar i den ombonade fjällstugan framför kaminelden, smuttar sparsamt på ett varsitt glas med luxuöst rött vin och skrattar bekymmerslöst. Och jag, jag står utanför och vinkar in.

Trots att jag famlar i mörkret så har jag förstått att jag inte kan springa och gömma mig när djävulen stövlar in. Och även om han går så är det bara en tidsfråga innan han knackar på dörren igen. Jag måste möta honom. Vi måste stå där, öga mot öga. Han ska inte besegras, han ska bli min vän. Han ska veta att det här är mitt jävla hem. Min mark, mitt revir. Jag bor här. Och han, han är bara en gäst.

Kvinnan på bänken

Efter en tumultartad fredag, en lördag kväll på en uteservering med en Irish Coffee inom räckhåll och innan söndagssolen gömde sig bakom horizonten, snörade jag på mig mina illa åtgångna promenadskor, sveper om mig vindjackan och beger mig ned mot Härlanda Tjärn, höstens guldgruva. Jag kliver ut i friska luften från trappuppgången och ser mig omkring när jag fiskar upp mitt cigarettpaket jag stuvat ned i innerfickan av jackan, som om jag vore rädd för att någon skulle ta mig på bar gärning och sucka lika högt som jag åt min bristande självdisciplin. Jag skulle ju inte.

När jag når Härlanda Tjärn ser jag att det är fler som tänkt som jag. Jag urskiljer en till synes lycklig barnfamilj som sitter nästintill vattenbrynet och hör ett dovt barnaskratt. Jag ler och tänker att där ska jag också sitta en vacker höstdag.

Jag svänger av, stegar in på en skogsstig och slås av en berusning från höstlövens alla färger och skogsdoften. Längre fram ser jag ett ungt par sitta på en bänk. Mannen som argumenterar och gestikulerar och kvinnan vars ansikte är begravt i sina händer väcker min nyfikenhet. Jag saktar ned farten i hopp om att överhöra och få ett grepp om vad tillståndet grundar sig i.
”Det här kommer inte fungera om...” yttrar sig en förtvivlad röst och jag slutar genast lyssna. Det skär i hjärtat och ett dåligt samvete infinner sig ganska omedelbart. Jag ökar farten och försöker skaka av mig den obekväma känslan. Jag skulle ju inte.

En kilometer senare har jag förträngt vad som tidigare hade yppat sig framför mig och jag får syn på ett gubbskrälle som med en joggingstil utöver det vanliga tappert steppar fram, med ett senapsgult svettband på sned runt huvudet. Jag har nog aldrig bevittnat något så bedårande. Jag lägger huvudet på sned, fnissar tyst för mig själv och vänder mig mot dig för att se om du tyckte synen var lika lustig som jag, och en våg av obehag sväljer mig hel. Jag stannar upp, och det är då det slår mig: Du är inte där. Du är någon annanstans. Och jag är här, som kvinnan på bänken, och jag tänker uppgivet: Vi skulle ju inte.

 

 


Höstfenomen

Och så kom hösten, insvepandes som en räddare i nöden. Sommaren har sugit musten ur oss alla. Vi har semestrat och inte helt bekymmerslöst poserat mot kameran i våra bästa vinklar, där näsan inte ser lika stor ut. Och eftersom värmen inte tillåter att man bär mer än så lite som ett höftskynke skall det naturligtvis fotograferas i motljus, där våra celluliter inte ges mer utrymme än nödvändigt.

För att inte tala om spexet. Det är inte officiellt sommar förrän de traditionella beachbilderna börjar pulsera i diverse sociala medier. Startskott. Det ska vara blåast vatten, vitast strand, brunast ben, färgglada drinkar och påklistrade, fåniga leenden. En tävling som bedrivs i tysthet. Inte fastställd, men underförstådd.

Nu börjar löven skifta nyans, en överkomlig kyla infinner sig och luften känns friskare än någon annan tid på året. Ett förberedande moment för vad som komma skall och Moder Jords sätt att tygla och ta ner oss på jorden igen. Nu får det faktiskt vara bra. Nu har vi inga andra att brottas med än oss själva.

Vi får tid för reflektion och blir förhoppningsvis människor igen. Vi får struktur på dagarna, återfår förmågan att kunna prioritera och ser klart igen för första gången på månader. Vi öppnar våra fönster så brandröken inte blir vår död. Vi börjar om. Vi pustar ut. Vi tar vår tid. Vi älskar igen.

 


Tillbakablick, reflektion, självkännedom

För ett år sedan levde jag i en reviderad tvåa med bra läge i tämligen idylliska Munkebäck. Jag var i full gång med mina studier och jag var ny på ett jobb som jag skulle trivas så bra med ett år framöver. Jag levde med en attraktiv man som till min stående förvåning minsann bemästrade komikens alla sidor. Han var händig i både köket och med hammaren i handen, han besatt en synnerligen eftertraktad lojalitet och han var alla svärmödrars dröm och det var tack vare honom som jag fick möjligheten att slå rot i Göteborg. Jag var lyckligt lottad och det fick jag minsann erfara. Det var en oerhört viktig del i vår relation för min omgivning att poängtera, och inte minst vilket fullfjädrat arsel jag skulle vara om jag någonsin släppte taget om detta.

Jag hade mycket att leva upp till och en övervägande del av mitt liv hängde på denna relation. Jag skulle vara kär, lycklig och odödlig. Dunkla tankar och känslor som tvivel, nedstämdhet och misströstan förvisades och jag började leva i fullständig förnekelse. Jag stängde av och blev ett känslomässigt virrvarr som inte begrep sig på vad som försigick i sitt egna huvud, men efter två år tillsammans kom vändpunkten och likaså gjorde separationen februari 2013.

En lång historia kort. Det finns mycket utelämnat och många fragment ur relationen som jag då inte visste om jag kunde förlåta varken mig själv eller honom för, fragment som fortfarande är under bearbetning och fragment som jag kanske än idag blundar för, men det var inte första gången jag agerade i enlighet med andras förväntningar och det blev inte heller den sista.

Min mening är inte att beskylla någon och jag efterlyser inte heller en syndabock. Jag försöker se klart och framförallt ta ansvar för min egen del i oredan. Jag försöker snöra av mig och kliva ur mina skor jag vandrat i, ta ett steg tillbaka och begrunda det hela ur en objektiv synvinkel. Det är bara då man kan erkänna, förlåta och svälja sin egen högfärdighet.
Det är bara på senaste tid som jag överhuvudtaget vågat reflektera över och ställa mig själv till svars för mitt eget beteendemönster. Det hör inte till vanligheten att bli rädd varje gång du passerar en spegel för att du helt enkelt inte vet vem det är som stirrar tillbaka eller att bli stressad när någon ber dig att berätta om vem du är. Om du bara visste det själv.

Samma sekund som jag kom till insikt med ovanstående slogs jag av rädsla och jag undrar om det finns ett särskilt begrepp för den typen av ångest som jag kände. Vem är jag? Vem har jag varit under denna period? Hur vet man vem man är? Vad har jag gjort med mig själv?

Det finns fortfarande en uns av rädsla och ångest, men mest av allt känner jag nyanser av entusiasm och nyfikenhet. Jag har en lång, oförutsedd resa framför mig. Jag kommer med all säkerhet ramla och skrapa upp mina knän otaliga gånger mer, men vem du än är, Hanna Jonsson, så ska det bli ett sant nöje att lära känna dig.


Lång väg hem

Du sparkar på höstlöv och sten
Du snubblar
Du svär
Du borde egentligen inte vara där
För du svor
det skulle bli bättre
Du lovade och du svor
Och nu går du där
i samma gamla skor
Du har förslösat den sista droppen vin
Du har försummat din chans
Det räcker nu, jag går hem
Vi kanske ses sen
när du är okej igen


RSS 2.0