bloglovin

Kvinnan på bänken

Efter en tumultartad fredag, en lördag kväll på en uteservering med en Irish Coffee inom räckhåll och innan söndagssolen gömde sig bakom horizonten, snörade jag på mig mina illa åtgångna promenadskor, sveper om mig vindjackan och beger mig ned mot Härlanda Tjärn, höstens guldgruva. Jag kliver ut i friska luften från trappuppgången och ser mig omkring när jag fiskar upp mitt cigarettpaket jag stuvat ned i innerfickan av jackan, som om jag vore rädd för att någon skulle ta mig på bar gärning och sucka lika högt som jag åt min bristande självdisciplin. Jag skulle ju inte.

När jag når Härlanda Tjärn ser jag att det är fler som tänkt som jag. Jag urskiljer en till synes lycklig barnfamilj som sitter nästintill vattenbrynet och hör ett dovt barnaskratt. Jag ler och tänker att där ska jag också sitta en vacker höstdag.

Jag svänger av, stegar in på en skogsstig och slås av en berusning från höstlövens alla färger och skogsdoften. Längre fram ser jag ett ungt par sitta på en bänk. Mannen som argumenterar och gestikulerar och kvinnan vars ansikte är begravt i sina händer väcker min nyfikenhet. Jag saktar ned farten i hopp om att överhöra och få ett grepp om vad tillståndet grundar sig i.
”Det här kommer inte fungera om...” yttrar sig en förtvivlad röst och jag slutar genast lyssna. Det skär i hjärtat och ett dåligt samvete infinner sig ganska omedelbart. Jag ökar farten och försöker skaka av mig den obekväma känslan. Jag skulle ju inte.

En kilometer senare har jag förträngt vad som tidigare hade yppat sig framför mig och jag får syn på ett gubbskrälle som med en joggingstil utöver det vanliga tappert steppar fram, med ett senapsgult svettband på sned runt huvudet. Jag har nog aldrig bevittnat något så bedårande. Jag lägger huvudet på sned, fnissar tyst för mig själv och vänder mig mot dig för att se om du tyckte synen var lika lustig som jag, och en våg av obehag sväljer mig hel. Jag stannar upp, och det är då det slår mig: Du är inte där. Du är någon annanstans. Och jag är här, som kvinnan på bänken, och jag tänker uppgivet: Vi skulle ju inte.

 

 


RSS 2.0