Det är inte det livslånga ansvaret som skrämmer mig. Inte heller är det alla sömnlösa nätter eller den upproriska tonårstiden som medföljer, som kommer att bli orsak till den starka tvivel jag kommer att känna vad beträffar min duglighet som förälder. Jag vet att det kommer tisslas och tasslas om mig bland alla käcka mammor på dagis. Kanske kommer det bero på att jag under morgonen och dess tillhörande dåsighet råkar förse mitt barn med kläder som sitter ut och in med tvättlappen fladdrandes likt en flagga i vinden. Eller att jag råkar sätta högerskon på vänsterfoten och vänsterskon på högerfoten. Kanske kommer det bero på att jag under föräldramötet kommer lägga fram förslaget att inga föräldrar är välkomna på luciafirandet för att jag anser att det skall vara en lugn och mysig dag för barnen, utan kameror i deras nyllen och utan den pressen att behöva överglänsa alla andra barn i luciatåget för att imponera på mamma och pappa, mamma och mamma, pappa och pappa eller vilka kombinationer (eller icke-kombinationer) av föräldrar det nu må finnas.

Viktigt att understryka är att inte har några egna barn. Än. Så jag kanske inte vet vad jag pratar om. Men jag kommer att få barn. Kanske till och med en dotter. Och det skrämmer skiten ur mig. För om det är någonting som jag vet allt om, så är det hur det är att växa upp som flicka.

Jag står på Vikaskolans skolgård vid gungorna med en tjejkompis från min klass. Jag går i fyran och är nio år, ska snart fylla tio. Ett gäng stora killar står vid sidan av oss och iakttar oss medan vi gungar.
"Gillar ni att pippa?" frågar en av killarna plötsligt. Hånfullt.
Jag och min tjejkompis blir så ställda att vi bara svarar med ett nervöst och skamset fniss. Vi gungar vidare, nu i tystnad.
"Svara då. Gillar ni att pippa?" frågar samma kille igen, med samma hånfullhet i sin ton. "Hanna, gillar du att pippa?" fortsätter han.
"Neeeej..." svarar jag tyst och generat.
"Jaså. Jag har hört att du gillar att pippa. Är det inte så då? Är det inte svårt att pippa när man är så ful och fet?" svarar killen med ett skratt. De övriga grabbarna skrattar instämmande.
Jag blir naturligtvis jätteledsen och springer därifrån. Sätter mig i skolans bibliotek. Jag skäms och jag gråter och jag känner mig äcklig och jag vet egentligen inte vad de här killarna sa för något mer än att det inte var en komplimang. Det dröjer inte länge förrän en lärare hittar mig. Jag berättar vad som hänt och denna lärare går sedan iväg för att prata med dessa grabbar. Hon kommer tillbaka efter tio minuter och berättar att enligt grabbarna är det här inte alls vad som hänt eller sagts, men om det nu är så att det jag hade berättat nu faktiskt är sanning så beror grabbarnas handling bara på att de är kära i mig och att det bara var ett skämt. Vi pratade aldrig mer om det och jag tror inte heller att mina föräldrar fick veta något.

Det här var min historia. En historia från en kvinna. Bara en, kanske du tänker.Men låt mig då upplysa dig att vi är ungefär fem miljoner kvinnor i Sverige idag där många av oss, kanske till och med de flesta, bär på liknande upplevelser. Några som snart trillar av pinnen, och några som snart skall sättas till världen. Kanske blir det min dotter.

Så, nu vill jag att någon talar om för mig hur jag ska berätta detta för min dotter, när hon en dag vid middagsbordet tittar på mig och frågar hur det var när jag var liten. Hur jag ska förklara för henne att pojkar kommer att tafsa på henne, göra "grävskopan" och/eller "tutan" på henne, att lärare kommer sopa det under mattan för att pojkar är pojkar. Hur jag ska lära henne att kräva sin plats som hon har rätt till, samtidigt som det kommer finnas män som kommer vilja köra över henne och förminska henne på det mest vedervärdiga viset. Hur jag ska berätta för henne att om hon blir våldtagen så kommer inte alla utgå från att hon talar sanning, att många kommer att ifrågasätta hennes berättelse och där frågor som vad hon hade på sig och hur mycket hon hade druckit kommer vara en central och betydande del i utredningen, inte hennes känslor eller hennes upplevelse. Kanske kommer hon inte ens förstå att hon har blivit våldtagen, för att hon från barnsben har fått lära sig att elaka män egentligen bara är kära i henne och att hon ska vara glad att någon överhuvudtaget ens vill lägga sin hand på henne. Hur ska jag få henne att förstå att inget av det ovanstående kommer någonsin bero på henne eller vara något hon förtjänar, när det kanske bara kommer vara jag som alltid, oavsett vad när hur varför, kommer hålla hennes hand genom allt, samtidigt som allt annat talar emot oss.

Det gör så ont i mitt hjärta när jag tänker på hur illa min dotter kanske kommer fara. Tanken av att min dotter kanske kommer komma hem våldtagen en dag men inte vågar berätta något, och jag ställer mig som vilken jävla dag som helst vid spisen och lagar mat, tvättar min dotters trosor med en mans sperma i, går och lägger mig ovetandes om vad som hänt, den äter upp mig inifrån. Min mage vill vända sig ut och in. Jag vill gråta. Störtböla. Lägga mig i fosterställning under täcket och aldrig mer röra så mycket som ett finger. Men inget av det kan jag göra om jag vill att det ska hända något. Ske en förändring. Vi måste börja förstå allvaret i detta och förstå att min historia inte bara är ett enstaka fall, utan att det är något som sker varje dag i olika former och skepnader. Vi måste göra något. Vi måste hjälpas åt. Vi måste hålla varandras händer. Allas händer.

Våra döttrar ska aldrig behöva vara rädda.