Ofta när jag befinner mig i diskussioner med er blir jag blir tystad och avbruten. En sedvanlig diskussion med er brukar se ut som så att jag hinner yttra ungefär en tredjedel av vad jag egentligen ville få sagt innan jag blir avbruten. Därför får jag höja min röst och gestikulera ännu tydligare, i hopp om att hejda ert dagdrömmeri ett slag och så att ni kanske ska överhöra era pyramidala egon och självupptagenhet och begripa att jag faktiskt säger någonting och inte bara praktiserar diverse läpprörelser. När jag höjer rösten brukar ni säga att jag ”inte behöver prata så jävla högt”, för ni kan ju faktiskt höra mig ändå. Så jag sänker min röst och tror att mitt budskap uppenbarat sig för er. Det har det inte, för jag blir tystad och avbruten igen. Och igen. Och igen. Så jag får höja min röst igen. Och igen. Och igen, så att jag tillslut får höja min röst ytterligare och med ett bestämt tonläge för att maskera min uppgivenhet och be er om att få tala till punkt och be er om att inte avbryta mig. Ungefär här brukar ni lämna diskussionen, för ni tycker inte att det är särskilt trevligt att ha att göra med någon som inte kan hålla god ton.

Ibland när jag befinner mig ute på krogen händer det att ni tafsar på mig, utan att jag ens har bett om det eller yttrat samtycke. När jag, vänligt men bestämt, redogör för er att det inte är något jag uppskattar är det bara i ytterst sällsynta fall ni brukar bemöta mig med förståelse och en ursäkt. Det hela brukar urarta i någon verbal, förlöjligande spya om hur torr och humorlös jag är, och där ni redogör för mig hur jag ”inte kan ta en komplimang”.  Oftast med era bredaste flin. Flin till förbannelse, alltså. Det ska nästan se ut att göra lite ont.

Eller som när ni vill bjuda mig på en drink och jag artigt tackar nej, för att jag kanske kan betala för mina egna drinkar eller för att jag kanske helt enkelt inte vill ha en drink av er. Ni brukar tjata lite och tycka till om hur tråkig jag är innan ni standardfrågar om jag har pojkvän. Efter en konstpaus brukar ni lägga till ”-eller flickvän”, för ge sken av att vara upplysta och toleranta. Jag tycker det är irrelevant, eftersom det handlar om att jag faktiskt inte vill ha en drink och inte för att jag inte kan ta emot er drink på grund av att jag har en partner. När jag (trots irrelevansen) svarar ja på er standardfråga, brukar ni sucka högt och fråga varför jag inte sa något tidigare. För hade jag varit singel så hade jag ju naturligtvis varit intresserad (allt annat hade ju varit förbluffande) och för att ni inte hade behövt ödsla så mycket tid som ni hade kunnat lägga på någon annan. Fast om det å andra sidan hade varit det första jag klargjort för er innan vi ens hunnit så mycket som att hälsa på varandra, så hade ni med största sannolikhet fnyst åt mig och min dumhet som utgår ifrån att ni vill ha mitt nummer. Ni ville ju faktiskt bara vara trevliga.

Min storebror frågade mig om feminism en gång. Han undrade varför feminister såg på män som, jag citerar, ”vandrande dildos”. Som knullmaskiner, alltså. Jag vill minnas att jag ordbajsade något, höll ett halvsjaskigt försvarstal och det hela slutade väl i att vi var överens om att inte vara överens.
Jag har nu en tid efter förstått att det inte är jag som feminist som skall ställas till svars för detta, utan det är ni. För det är ni som har lärt mig att se på män på det viset. I min mening hade det faktiskt varit förbannat befriande att slippa behöva utgå ifrån att alla män är potentiella våldtäktsmän. Att slippa gå med min nyckelknippa i handen som ett alternativt knogjärn när jag går ensam om kvällen. Att slippa behöva undvika att möta mäns ögon när jag passerar dem på gatan, i syfte att eliminera det minsta utrymme för ”missförstånd”. Att slippa behöva se mig över axeln med ett bultande hjärta i halsgropen om jag råkar göra det ändå. Att slippa att alltid vara på min vakt.

Jag är är så färdig med det här. Jag är så färdig med att artigt skratta åt ”sköna snubbar”. Jag är färdig med att springa "sköna snubbars" ärenden i hopp om att bli existensberättigad och jag är färdig med att höra på när ni legitimerar våldtäkt. Jag accepterar inte att jag i min korta klänning skall ses som en olåst cykel på stan, att om en lämnar sin cykel olåst på stan så får en skylla sig själv om den blir stulen. Jag accepterar inte att bli förminskad genom att likställas med en cykel. Ett objekt. Som om jag vore ett. Jag är inget jävla objekt.





Jag är en människa. Jag är en människa och jag kräver att bli behandlad som en sådan.