För ett år sedan levde jag i en reviderad tvåa med bra läge i tämligen idylliska Munkebäck. Jag var i full gång med mina studier och jag var ny på ett jobb som jag skulle trivas så bra med ett år framöver. Jag levde med en attraktiv man som till min stående förvåning minsann bemästrade komikens alla sidor. Han var händig i både köket och med hammaren i handen, han besatt en synnerligen eftertraktad lojalitet och han var alla svärmödrars dröm och det var tack vare honom som jag fick möjligheten att slå rot i Göteborg. Jag var lyckligt lottad och det fick jag minsann erfara. Det var en oerhört viktig del i vår relation för min omgivning att poängtera, och inte minst vilket fullfjädrat arsel jag skulle vara om jag någonsin släppte taget om detta.

Jag hade mycket att leva upp till och en övervägande del av mitt liv hängde på denna relation. Jag skulle vara kär, lycklig och odödlig. Dunkla tankar och känslor som tvivel, nedstämdhet och misströstan förvisades och jag började leva i fullständig förnekelse. Jag stängde av och blev ett känslomässigt virrvarr som inte begrep sig på vad som försigick i sitt egna huvud, men efter två år tillsammans kom vändpunkten och likaså gjorde separationen februari 2013.

En lång historia kort. Det finns mycket utelämnat och många fragment ur relationen som jag då inte visste om jag kunde förlåta varken mig själv eller honom för, fragment som fortfarande är under bearbetning och fragment som jag kanske än idag blundar för, men det var inte första gången jag agerade i enlighet med andras förväntningar och det blev inte heller den sista.

Min mening är inte att beskylla någon och jag efterlyser inte heller en syndabock. Jag försöker se klart och framförallt ta ansvar för min egen del i oredan. Jag försöker snöra av mig och kliva ur mina skor jag vandrat i, ta ett steg tillbaka och begrunda det hela ur en objektiv synvinkel. Det är bara då man kan erkänna, förlåta och svälja sin egen högfärdighet.
Det är bara på senaste tid som jag överhuvudtaget vågat reflektera över och ställa mig själv till svars för mitt eget beteendemönster. Det hör inte till vanligheten att bli rädd varje gång du passerar en spegel för att du helt enkelt inte vet vem det är som stirrar tillbaka eller att bli stressad när någon ber dig att berätta om vem du är. Om du bara visste det själv.

Samma sekund som jag kom till insikt med ovanstående slogs jag av rädsla och jag undrar om det finns ett särskilt begrepp för den typen av ångest som jag kände. Vem är jag? Vem har jag varit under denna period? Hur vet man vem man är? Vad har jag gjort med mig själv?

Det finns fortfarande en uns av rädsla och ångest, men mest av allt känner jag nyanser av entusiasm och nyfikenhet. Jag har en lång, oförutsedd resa framför mig. Jag kommer med all säkerhet ramla och skrapa upp mina knän otaliga gånger mer, men vem du än är, Hanna Jonsson, så ska det bli ett sant nöje att lära känna dig.