När våra rungande nej inte alltid betyder nej

Det var med en redig portion vemod som jag slog upp mina ögon denna morgon, och det är med en påtaglig känsla av uppgivenhet jag fortsätter dagen och dess tillhörande sysslor och ärenden med.

De senaste dagarnas skriverier om den 28-åriga mannen som friades för våldtäkt trots den 25-åriga kvinnans verbala och fysiska protester, lämnade en ihärdigt bitter eftersmak. Det känns tungt att konstatera, men det var egentligen ingenting utöver det vanliga vad beträffar våldtäktsfall.
Detta var bara ytterligare en påminnelse om att mannen äger tolkningsföreträdet i frågan, som med mycket annat. En påminnelse om hur avhumaniserade vi är. Om vår rättslöshet. En påminnelse om att när vi faller så klipper samhället ett hål i vårt skyddsnät. Detta är Sverige, år 2014, och vi faller handlöst.

Varje dag ser jag hur mina medsystrar spottas, sparkas och slås på. Hur kvinnors frihet begränsas och ifrågasätts. Jag ser hur de jag ska kalla för bröder frias och ursäktas för att de är just män, och män, som rättssystemet lärt oss, vet ju inte bättre. Medan kvinnor får leva resten av sina liv präglade av samhällssvek och förnedring, stryker rättsväsendet män medhårs med hänvisning till biologi och drifter och talar om för oss hur fullständigt orimlig tanken är om att män skulle vara kapabla till att begripa innebörden av ett nej.

Så vilka medel finns kvar att ta till när våra höjda röster inte tas på allvar? När våra rungande nej inte alltid betyder nej? Vem tar vår hand och ger oss upprättelse, när rättsväsendet håller våldtäktsmän om ryggen? När får vi som kvinnor vara människor på samma premisser som män? Ingen vet, och ingen vill stå till svars. Det verkar inte heller spela någon roll så länge det är vi kvinnor som bär på rädslan, och så länge det är så kommer den alltid ifrågasättas.


Kommentera

Säg något:

Vad heter du?
Brukar du vara här ofta?

Din mailadress

Har du också en blogg?

Dina ord

Trackback
RSS 2.0