Och så kom hösten, insvepandes som en räddare i nöden. Sommaren har sugit musten ur oss alla. Vi har semestrat och inte helt bekymmerslöst poserat mot kameran i våra bästa vinklar, där näsan inte ser lika stor ut. Och eftersom värmen inte tillåter att man bär mer än så lite som ett höftskynke skall det naturligtvis fotograferas i motljus, där våra celluliter inte ges mer utrymme än nödvändigt.

För att inte tala om spexet. Det är inte officiellt sommar förrän de traditionella beachbilderna börjar pulsera i diverse sociala medier. Startskott. Det ska vara blåast vatten, vitast strand, brunast ben, färgglada drinkar och påklistrade, fåniga leenden. En tävling som bedrivs i tysthet. Inte fastställd, men underförstådd.

Nu börjar löven skifta nyans, en överkomlig kyla infinner sig och luften känns friskare än någon annan tid på året. Ett förberedande moment för vad som komma skall och Moder Jords sätt att tygla och ta ner oss på jorden igen. Nu får det faktiskt vara bra. Nu har vi inga andra att brottas med än oss själva.

Vi får tid för reflektion och blir förhoppningsvis människor igen. Vi får struktur på dagarna, återfår förmågan att kunna prioritera och ser klart igen för första gången på månader. Vi öppnar våra fönster så brandröken inte blir vår död. Vi börjar om. Vi pustar ut. Vi tar vår tid. Vi älskar igen.