Nu har det börjat kännas jobbigt igen. En sådan där tid i livet där hur fort jag än springer så springer livet och alla människor runt omkring mig alltid lite snabbare. Kan inte stanna upp, kan inte hämta andan. Räcker inte till. Duger inte. Lever inte. Existerar bara. Fyller inte någon funktion av betydelse. Och ni, ni sitter med yllefiltar i den ombonade fjällstugan framför kaminelden, smuttar sparsamt på ett varsitt glas med luxuöst rött vin och skrattar bekymmerslöst. Och jag, jag står utanför och vinkar in.

Trots att jag famlar i mörkret så har jag förstått att jag inte kan springa och gömma mig när djävulen stövlar in. Och även om han går så är det bara en tidsfråga innan han knackar på dörren igen. Jag måste möta honom. Vi måste stå där, öga mot öga. Han ska inte besegras, han ska bli min vän. Han ska veta att det här är mitt jävla hem. Min mark, mitt revir. Jag bor här. Och han, han är bara en gäst.